VÅGA CHANSA

Hellooo. Kli i fingrarna igen. Dagarna rullar på i sin vanliga ordning, pendla, jobb, äta, sova pendla jobb osv osv. 
I helgen blev det lite miljöombyte vilket var såååå så skönt.
Jag och Henrik åkte till Göteborg i helgen och sov på hotell en natt. Alltså det var SÅ skönt att komma iväg.
Till favoritstaden alla dagar i veckan. Vi bodde på Clarion hotel post, finaste hotellet jag någonsin varit på.
Åt god mat och drack den godaste strawberrie daquirin everrrr. Nästa dag gick vi runt i stan, shoppade och njöt av det härliga vädret. Bar på massa tunga shoppingpåsar och klagade på huvudvärk och ömma fötter i slutet haha. Sen var det tyvärr dags att åka hem. 
Det är alltid lika tråkigt att lämna Göteborg. Jag älskar verkligen den staden och önskar av hela mitt hjärta att jag en dag kan kalla staden mitt hem på riktigt. 
Men visst är det lite märkligt att man kan känna sig mer hemma i en stad som man inte ens bor i, hur kan det vara så? För jag känner mig mer hemma, mer "jag" när jag är där. Det kvittar hur du ser ut, du kan se ut hur du vill, klä dig hur du vill, du har nära till allt verkligen. 
Sen kommer man hem till denna lilla hålan. Där alla vet nästan allt (eller något) om alla, där samma visa spelas varje helg, där du blir uttittad om du klär dig annorlunda, hur du ser ut etc etc.
Jag är SÅ trött på att tillhöra detta lilla samhälle. Jag BEHÖVER miljöombyte, en förändring, en nystart. 
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag en dag slipper vakna upp här. För min största rädsla är att fastna här.
Jag vill inte titta tillbaka på livet sen och tänka "Varför gjorde jag inte en förändring när jag var ung? Varför stannade jag kvar i den hålan när jag istället kunde kasta mig loss och fly ut och se andra platser?" LIVRÄDD.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Skillnaden är att vissa inte gör något åt det. 
För man är så jävla bekväm här. Alla måste våga mer. Satsa. Kämpa för det DU vill och tänk bort
alla bekvämligheter, för allt är inte bekvämt här i livet. 
Det är så lätt att tänka "Jag vill, men jag har mitt här" men OCH? Bryt de där tråkiga mönstret då.
Man kommer inte till sina drömmar med den där inställningen.
Jag stämmer in till min bästa väns inlägg på hennes blogg, som ni kan läsa HÄR ,
Hon skriver om sitt liv i Kina. Hon valde att välja äventyr före bekvämligheter, hon lämnade detta
lilla samhälle för att bosätta sig i Shanghai och plugga. Hon är GRYM. 
Fler borde vara lika modiga som henne, att våga ta chanser i livet :-).
Hon inspirerar och får mig att vilja kämpa ännu mer för mina egna drömmar. Jag älskar henne!
Annars är allt bara allmänt bra med mig. Jag har varit på en arbetsintervju idag och håller
tummar och tår att jag får det. Älskar att vi går mot ljusare och grönare tider, det får mig att må bäst.
 


-Ta inte varandra för givet

Det är inte lätt att hålla en blogg vid liv när man inte direkt vet vad man vill förmedla. När man inte har något specifikt ämne så blir det lätt att man bara kikar in lite då och då, just för att bara få skriva av sig lite. Vilket är skönt! Inga krav. Sen senast har jag hunnit fylla år, firat, och som vanligt jobbat. Alltså inga förändringar direkt, förutom en siffra äldre haha. Jag trivs väldigt bra på kicks och hoppas att jag får stanna där längre, trots allt pendlande så gör det inte så mycket för det är så mycket mer som väger upp den lilla biten, trots att det tar lite på krafterna. 
Har läst så mycket tråkigheter på alla dess olika sociala medier det senaste, b.la två superhärliga bloggerskor som bloggade om sitt liv med sin partner, mode etc. Det är alltid så roande att kika in på deras bloggar eftersom dom verkar så lyckliga. Men för några dagar sedan läste jag att det tagit slut med deras partner, och det gjorde så så ont att läsa, man kände bara nej. Man blir berörd. Och tagen själv. 
Kanske för att jag själv är i ett förhållande och att något sådant ska hända skrämmer mig mest av allt. 
Man tänker att "dom som verkade så lyckliga" men inte vet vi hela deras liv pga en blogg. 
Det kan vara svårt att hålla kärleken vid liv ibland, inte att man slutar älska någon. Men att man blir ibland för bekväm och glömmer av att uppskatta varandra lika mycket. 
Tror det är viktigt att ha det i åtanke, att inte glömma av att ge lika mycket kärlek som man gjorde till varandra i början, att få bort den tanken att "äsch hen vet redan vad jag känner för vi känner varandra såpass bra nu" ja men visst det kanske stämmer, men det är fortfarande viktigt att också VISA det. Ta inte varandra för givet. Det är viktigt, och nyttigt att få höra det också. 
Lika viktigt som att vara ärliga mot varandra. Att kunna säga ifrån när något inte känns okej.
Det kan också vara bra att hitta på saker tillsammans ut över det vanliga, gå ut och äta, åka iväg bara ni etc. 
Några tankar som snurrat runt i mitt huvud det senaste. 
En av presenterna jag fick på min födelsedag var en hotellnatt i Göteborg av min pojkvän, ska bli såååå skönt att få komma iväg bara vi två, bada på taket av hotellet, gå ut och äta, lite shopping och strosa runt i favoritstaden.


Allmänt, tankar/åsikter | kärlek | | Kommentera |

Trasiga år

Jag trodde ett tag att en människa var värd att saknas lite grann. Så som människan en gång brukade vara.
Det var den gamla personen jag saknade. Jag trodde kanske att han hade lite hjärta kvar efter allt.
Efter allt han ställt till med, straffats, svikit och sårat. Jag hade ett litet litet hopp kvar inom mig.
Jag tänkte att lite skam eller ånger borde finnas i detta hjärta. Men inte ens det.
Mitt sista lilla hopp är nu som bortblåst. Och någonstans inom mig trodde jag att han inte kunde ställa till och såra mer än vad han redan gjort. Jag trodde att det inte kunde bli värre. Men jag hade så fel.
Det blev som ännu en käftsmäll. 
Fastän detta egentligen inte var något ovanligt, så blir man lika frustrerad varenda gång.
För man tror inte att en människa som är av samma kött och blod kan göra en såpass illa.
Detta var droppen och det var kanske detta som krävdes för mig att helt kunna
släppa taget och ge upp hoppet om denna individ. För det finns ingenting kvar.
Jag vill aldrig aldrig aldrig mer våga riskera att gå igenom detta igen. 
Alla dessa trasiga år, som man försökt lappa ihop. Va de tagit på krafterna, all ork och all glädje.
Det tog mig 19 år att inse och släppa taget. För mamma tog det hela hennes ungdom
och flera år av hennes vuxna liv. Innan någon vågade att släppa taget.
För det är svårt att inse, att man ska behöva tvingas inse att man måste
lämna en människa för sitt eget bästa. Det finns så många tragiska minnen från min barndom
som jag önskar att jag kunde glömma. Det enda jag minns är att en söp, en jobbade natt oftast,
nätterna som var som värst. Och jag, tog hand om mina lillasystrar som var i den åldern
då man precis lärt sig prata. Jag kan lova att inget barn i världen vill växa upp så.
Det är tråkigt, och konstigt att man oftast bara minns de dåliga från förr.
Men det har legat så mycket mörker över det hela,
att man liksom förtränger de stunder som kanske var bra. Det är skrämmande.
Det är också svårt att förklara för vissa människor, den mörka sanningen.
För av alla dessa år, har alla fått en fel bild. Dom har fått en falsk bild av något som egentligen
inte finns. Kanske är det svårt att ta in, när en människa levt ett dubbelliv och gömt undan
den verkliga verkligheten. Jag avskyr att bli missförtrodd. För ibland känns det som att folk
inte förstår vad jag pratar om. Att jag nästan skulle hittat på.
Men, jag om någon vet vad jag pratar om. Det är bara trångsynta människor som
inte kan förstå att denna "fantastiska" människa inte är så jädra fantastisk som ni tror.
Men folk får tro och tycka vad dem vill. Jag är iallafall bara trött på att dölja min bild
och verklighet.  Av alla dessa år av falskhet och tystnad. Så har folk rätt att veta.
Det må va svårt att ändra sin bild av en människa efter flera år.
Men varsågoda, detta är min verklighet. Tack och hej!
Allmänt, tankar/åsikter | | En kommentar |
Upp