nellieastrid

Jag trodde ett tag att en människa var värd att saknas lite grann. Så som människan en gång brukade vara.
Det var den gamla personen jag saknade. Jag trodde kanske att han hade lite hjärta kvar efter allt.
Efter allt han ställt till med, straffats, svikit och sårat. Jag hade ett litet litet hopp kvar inom mig.
Jag tänkte att lite skam eller ånger borde finnas i detta hjärta. Men inte ens det.
Mitt sista lilla hopp är nu som bortblåst. Och någonstans inom mig trodde jag att han inte kunde ställa till och såra mer än vad han redan gjort. Jag trodde att det inte kunde bli värre. Men jag hade så fel.
Det blev som ännu en käftsmäll. 
Fastän detta egentligen inte var något ovanligt, så blir man lika frustrerad varenda gång.
För man tror inte att en människa som är av samma kött och blod kan göra en såpass illa.
Detta var droppen och det var kanske detta som krävdes för mig att helt kunna
släppa taget och ge upp hoppet om denna individ. För det finns ingenting kvar.
Jag vill aldrig aldrig aldrig mer våga riskera att gå igenom detta igen. 
Alla dessa trasiga år, som man försökt lappa ihop. Va de tagit på krafterna, all ork och all glädje.

Det tog mig 19 år att inse och släppa taget. För mamma tog det hela hennes ungdom
och flera år av hennes vuxna liv. Innan någon vågade att släppa taget.
För det är svårt att inse, att man ska behöva tvingas inse att man måste
lämna en människa för sitt eget bästa. Det finns så många tragiska minnen från min barndom
som jag önskar att jag kunde glömma. Det enda jag minns är att en söp, en jobbade natt oftast,
nätterna som var som värst. Och jag, tog hand om mina lillasystrar som var i den åldern
då man precis lärt sig prata. Jag kan lova att inget barn i världen vill växa upp så.
Det är tråkigt, och konstigt att man oftast bara minns de dåliga från förr.
Men det har legat så mycket mörker över det hela,
att man liksom förtränger de stunder som kanske var bra. Det är skrämmande.
Det är också svårt att förklara för vissa människor, den mörka sanningen.
För av alla dessa år, har alla fått en fel bild. Dom har fått en falsk bild av något som egentligen
inte finns. Kanske är det svårt att ta in, när en människa levt ett dubbelliv och gömt undan
den verkliga verkligheten. Jag avskyr att bli missförtrodd. För ibland känns det som att folk
inte förstår vad jag pratar om. Att jag nästan skulle hittat på.
Men, jag om någon vet vad jag pratar om. Det är bara trångsynta människor som
inte kan förstå att denna "fantastiska" människa inte är så jädra fantastisk som ni tror.
Men folk får tro och tycka vad dem vill. Jag är iallafall bara trött på att dölja min bild
och verklighet.  Av alla dessa år av falskhet och tystnad. Så har folk rätt att veta.
Det må va svårt att ändra sin bild av en människa efter flera år.
Men varsågoda, detta är min verklighet. Tack och hej!