Tryggheten är min bästa vän
Under gymnasietiden längtade jag tills man blev fri och kunde göra vad man ville. Men när slutet närmade sig fick jag en känsla av oro och rädsla. Tanken på vad jag skulle göra efter kretsade inte så mycket i mitt lilla huvud. Jag visste bara att jag blev fri. Och sen? Ingen aning. Under årets gång har livet varit som en berg- och dalbana. Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har blivit sviken, jag har förlorat men också älskats.
Vissa dagar känns allting bra, och andra bara åt helvete. Och jag känner att de bra dagarna blir allt bara få.
Jag har tappat mig själv någonstans på vägen. Jag är egentligen ingenting, utan min kärlek och familj så finns det inte så mycket att hurra för just nu, dem är min lycka i livet och de jag lever för. Jag borde leva för mer än så när chanser finns. Jag vet att jag borde göra någonting, men jag är fast i mig själv. Tryggheten är min bästa vän. Jag lever mest på att andra lyckas och är jäkligt glad för deras skull, men jag glömmer av mig själv. Och undrar, hur gör dom? Handlar det om flyt? Tur? Eller hur orkar alla kämpa så jävla hårt utan att ge upp? Hur gör ni för att inte ge upp och tappa den där glöden? Många har tjatat på mig, och jag vet. Jag är bara lost och fylld av stress. När jag är ensam så spökar mina tankar med mig. De enda gångerna jag kan koppla bort allt dåligt för ett tag är när jag är med min kärlek. Dem stunderna längtar jag alltid till.
Jag vet att jag är fri och kan ta alla chanser i världen, jag borde förändra för ingen kommer göra det åt mig. Men jag känner mig fängslad i mig själv. Något håller tillbaka och jag har tappat motivation och ork till nästan allting.
Tanken på att så många dagar som varit meningslösa, men som kunde blivit betydelsefulla ger mig ånger.
Livet var lite bättre när vi va yngre :-) Min bästa vän har bosatt sig i Kina i ett år.
Jag saknar dig Stina, så himla mycket.
Vissa dagar känns allting bra, och andra bara åt helvete. Och jag känner att de bra dagarna blir allt bara få.
Jag har tappat mig själv någonstans på vägen. Jag är egentligen ingenting, utan min kärlek och familj så finns det inte så mycket att hurra för just nu, dem är min lycka i livet och de jag lever för. Jag borde leva för mer än så när chanser finns. Jag vet att jag borde göra någonting, men jag är fast i mig själv. Tryggheten är min bästa vän. Jag lever mest på att andra lyckas och är jäkligt glad för deras skull, men jag glömmer av mig själv. Och undrar, hur gör dom? Handlar det om flyt? Tur? Eller hur orkar alla kämpa så jävla hårt utan att ge upp? Hur gör ni för att inte ge upp och tappa den där glöden? Många har tjatat på mig, och jag vet. Jag är bara lost och fylld av stress. När jag är ensam så spökar mina tankar med mig. De enda gångerna jag kan koppla bort allt dåligt för ett tag är när jag är med min kärlek. Dem stunderna längtar jag alltid till.
Jag vet att jag är fri och kan ta alla chanser i världen, jag borde förändra för ingen kommer göra det åt mig. Men jag känner mig fängslad i mig själv. Något håller tillbaka och jag har tappat motivation och ork till nästan allting.
Tanken på att så många dagar som varit meningslösa, men som kunde blivit betydelsefulla ger mig ånger.
Jag är arg på mig själv över att jag inte gör något med mitt liv. En del av mig skriker att jag måste göra någonting. Jag vet bara inte hur, vad eller hur jag ska gå till väga. Jag är så jävla vilsen i mig själv. Jag har tappat hoppet och nått botten. Det är så enkelt att dra sig neråt men så jäkla svårt att ta sig upp igen. Glöden finns liksom inte kvar. Hur ska jag någonsin få den att lysa igen?
Det är mycket som hänt på vägen som dragit ner mig. Men jag har försökt och det var en stund då livet var påväg att få sig en vändpunkt, men det krävdes inte mycket för att de skulle försvinna. Ibland vill jag bara fly och försöka på nytt. Jag vill komma iväg, finna inspiration och motivation. För här får jag ingenting.
Jag vet att jag måste försöka för att lyckas, att ej ge upp. Men jag undrar, hur mycket ska man kunna klara av för att inte vilja ge upp? Inga dörrar har ännu öppnats, and still, Here I am. I'm a mess
Jag måste resa på mitt arsle och börja någonstans.
Det är mycket som hänt på vägen som dragit ner mig. Men jag har försökt och det var en stund då livet var påväg att få sig en vändpunkt, men det krävdes inte mycket för att de skulle försvinna. Ibland vill jag bara fly och försöka på nytt. Jag vill komma iväg, finna inspiration och motivation. För här får jag ingenting.
Jag vet att jag måste försöka för att lyckas, att ej ge upp. Men jag undrar, hur mycket ska man kunna klara av för att inte vilja ge upp? Inga dörrar har ännu öppnats, and still, Here I am. I'm a mess
Jag måste resa på mitt arsle och börja någonstans.
Livet var lite bättre när vi va yngre :-) Min bästa vän har bosatt sig i Kina i ett år.
Jag saknar dig Stina, så himla mycket.