SOM EN TICKANDE BOMB
Alltså, ni som tog er tid att läsa, ge så fina kommentarer var jag absolut inte beredd på! Jag satt på nålar när jag publicerade mitt inlägg, jag var rädd. Men ni har sagt så fina och kloka ord som gjorde mig så himla glad igårkväll när jag satt i min ensamhet i soffan framför idol. Ni har gjort mig otroligt lättad, och glad. Jag tänkte att det kanske inte var någon idé att publicera inlägget eftersom de enda som kommer bry sig kommer att vara min mamma och mina närmaste vänner, dom som egentligen redan vet om. Men där hade jag faktiskt fel! Och jag är glad att ni som har hört av er gjorde det. Det fick mig att inse att jag är inte ensam, dum eller konstig.
Jag har sedan flera år önskat att jag någon dag skulle våga visa vem jag är och våga öppna upp mig utan att skämmas eller vara rädd. Jag har alltid varit orolig över att folk ska döma mig och har därför gömt verkligheten bakom mig. Jag har också tänkt att det kanske är bättre att ingen vet, att det är bättre att alla tror att vi är fina lyckliga familjen. Men det är faktiskt ännu jobbigare att försöka leva något liv som inte finns i ens värld, det är som att kliva ur sitt riktiga jag och vara någon som man inte är. Detta har påverkat mig länge och jag tror att det är därför jag många gånger varit den tjejen som hållit sig i bakgrunden, den tjejen som alltid varit lite blyg och osäker. Men idag känner jag inte så. Jag har känt mig som en tickande bomb, att någon gång kanske jag vågar visa vem jag är, våga tala om verkligheten. Att våga vara jag helt enkelt. Tänk om fler hade vågat vara ärliga mot sig själva och andra, för alla bär inte på samma ryggsäck. Då kanske vi hade sett på varandra med en helt annan respekt.Det sitter säkert någon där och tycker att jag är dum i huvudet som delar allt med er. Åtminstone en. Men jag gör detta mycket för min egen skull, som en utmaning för mig själv att våga stå för den jag är, saker jag gått igenom och varit med om. För det är de som har format mig. Det är ett stort kliv, men det är också som ett erkännande för mig själv. Och för er. Att leva ett dubbelliv är något som jag längre inte vill göra. Sveket och besvikelsen kommer alltid att finnas kvar. Men någon gång kanske allting löser sig.
Jag har sedan flera år önskat att jag någon dag skulle våga visa vem jag är och våga öppna upp mig utan att skämmas eller vara rädd. Jag har alltid varit orolig över att folk ska döma mig och har därför gömt verkligheten bakom mig. Jag har också tänkt att det kanske är bättre att ingen vet, att det är bättre att alla tror att vi är fina lyckliga familjen. Men det är faktiskt ännu jobbigare att försöka leva något liv som inte finns i ens värld, det är som att kliva ur sitt riktiga jag och vara någon som man inte är. Detta har påverkat mig länge och jag tror att det är därför jag många gånger varit den tjejen som hållit sig i bakgrunden, den tjejen som alltid varit lite blyg och osäker. Men idag känner jag inte så. Jag har känt mig som en tickande bomb, att någon gång kanske jag vågar visa vem jag är, våga tala om verkligheten. Att våga vara jag helt enkelt. Tänk om fler hade vågat vara ärliga mot sig själva och andra, för alla bär inte på samma ryggsäck. Då kanske vi hade sett på varandra med en helt annan respekt.Det sitter säkert någon där och tycker att jag är dum i huvudet som delar allt med er. Åtminstone en. Men jag gör detta mycket för min egen skull, som en utmaning för mig själv att våga stå för den jag är, saker jag gått igenom och varit med om. För det är de som har format mig. Det är ett stort kliv, men det är också som ett erkännande för mig själv. Och för er. Att leva ett dubbelliv är något som jag längre inte vill göra. Sveket och besvikelsen kommer alltid att finnas kvar. Men någon gång kanske allting löser sig.