nellieastrid

 

Men det har också hänt en hel del på vägen. Mycket som jag valt att inte berätta för vem som helst, just av den enkla anledningen att jag till en början skämdes, för något som jag egentligen inte borde och som inte är mitt fel. Jag har fått många frågor, och hört folk som undrar runt om i samhället vad jag nu för tiden håller hus, att folk inte sett mig i samhället på länge etc. Den frågan har varit lite svår för mig att besvara, just för att jag vet att jag måste dra hela den långa historian igen, och jag är trött på det. Sen vet jag att det går en hel del rykten, i vårat lilla samhälle sprider sig sådant fort. Så nej, jag bor längre inte i Tranemo hos min pappa. Min egna pappa, valde att slänga ut mig. Han har ett allvarligt missbruk som har varit svårt för mig, och även andra att hantera. Det finns en hel del skit som ligger bakom. Men även om man många gånger försökt hjälpa, försökt finnas där men inte fått samma tillbaka så orkar man tillslut inte längre. Detta har pågått ända sen jag var liten, och det har varit tufft många gånger. Jag har krupit in i mitt egna lilla skal många gånger, för jag har varit rädd. Rädd för sanningen. Men jag är så jävla trött på att hela tiden blunda för problem. Och jag är trött på rykten som sprids, att vissa fått en skev bild av mig pga något dom hört. Men när någon har ett missbruk eller diverse allvarliga problem så är det lätt att skylla på andra.  

Jag och mina lillasystrar har inte någon kontakt med våran pappa just nu, och mina systrar har egentligen inte haft det på flera år. Han och jag har heller aldrig haft en bra relation till varandra tyvärr, en sådan där dotter -och pappa relation. Han har helt enkelt valt att prioritera annat i livet än familj. Och det svider. Jag valde inte det här, och jag räknade heller inte med att bli lämnad av en människa som är av samma kött och blod. Inget barn ska känna sig övergiven av en förälder, för det är inte de vi väljer. Man växer upp med tron på att de två människor som valt att skapa en ska vara ens trygghet livet ut. Tyvärr är det inte så i allas fall.
Alltihop har påverkat mig i livet, jag har under en tid känt oro, känt mig ledsen, känt mig otroligt sviken och lämnad. Och det är med en klump i magen som jag talar om allt det här, för jag vet inte riktigt vad folk ska tycka. Fastän att jag VET att jag inte gjort något fel. Jag är antagligen fortfarande rädd för sanningen. Vi lever i ett land där vi har rätt till yttrandefrihet, vi har rätt till att känna, tycka och tänka hur vi vill.
Ibland har jag till och med trott att jag inbillat mig att jag känner som jag gör, att det var helt okej att det som pågick hemma var okej en stund, eller att det inte var så farligt att ens förälder väljer att inte bry sig om sina barn. Ibland har jag bara ryckt på axlarna och tänkt att "det är sånt som händer" eller "jag är inte ensam, det finns folk som säker har det ännu värre". Men det förändrar inte att jag känner som jag gör. Vi är inte mer än bara människor. Men jag vet idag att det bara var ett sätt för mig att dölja verkligheten bakom dörrarna. Det var ett sätt för mig att skjuta bort känslor och tankar. Men det var fel. Och någon gång når man den gränsen att man inser att man är inte konstig eller dum för att man känner som man gör. För det är inte konstigt att jag känner mig sårad, oälskad och lämnad när ens pappa gör så? Allt för många dövar känslor och blundar för problem, men jag är trött på det nu.
Jag vill också nämna att jag talar inte om detta för att hänga ut honom, eller att folk ska tycka synd om mig eller att jag söker någon slags uppmärksamhet, för så är absolut inte fallet. Utan enbart för att jag vill berätta sanningen, verkligheten som man gärna blundar för oftast. Men jag är trött på att gömma mig. För det är mycket som jag burit med mig men som ingen egentligen har sett eftersom alla har trott att allting varit frid och fröjd.

När mina föräldrar skildes för 7-8 år sedan valde jag inte flytta med mamma till Dalsland. Ibland ångrar jag det. Jag fick känna mig vuxen ganska fort och ta ansvar för mig själv tidigt. Jag lämnade min största trygghet i livet, min mamma, när jag egentligen var alldeles för ung, när jag egentligen behövde henne som mest.
Men jag är så otroligt tacksam över att min mamma alltid har funnits där för mig, att hon visat att hon brytt sig om mig, att hon alltid haft en vilande axel när det varit stormigt i livet, att hon alltid gett mig kärlek, och framför allt att hon aldrig lämnat mig. Jag är också tacksam över att jag har min mormor och morfar att bo hos, utan dom vet jag inte vart jag hade tagit vägen riktigt.
Man ska våga stå för sitt mående i livet, och det gör jag idag. Även om saker och ting ser ut som de gör så har jag alltid försökt göra det bästa av allt, även om jag ibland har velat gräva ner mig under jorden.
Pappa kommer alltid att vara min pappa. Men man blir inte en pappa genom att bara skapa en människa, utan man blir det när man börjar ta ansvar.

Jag har fått sagt de jag velat och om folk vill döma mig så är det bättre att ni gör de ut ifrån mina ord än ifrån rykten. Jag förstår om folk har frågor, men då är det bara att fråga mig istället.
Så ta hand om varandra där ute. Människor behöver kärlek. Puss och kram!