nellieastrid

I somras var en ganska mörk tid för mig. En tid i mitt liv knappt någon kände till. En tid jag kunde gömma ganska bra. En tid där bara några få av mina vänner kände till. Det var den tid i mitt liv då jag inte vågade dra mig ur, även fast en del av mig sa att jag skulle lämna, så stred jag mot det. Jag pinade mig själv genom någonting jag egentligen inte mådde bra av. Jag var så förbaskat kär. Eller? Jag var kär i en idiot. I en som jag inte ville inse dess fel, sättet han betedde sig på. Jag var blind. Jag försökte gång på gång att få det att fungera, men fick ingenting tillbaka, varför gav jag mig inte och bara lämnade? Jag förtjänade ju inte honom?Två frågor jag nu kan ställa till mig själv. Det är så lätt att vara efterklok. Det var som att låtsas att allt var superbra, vi var tillsammans och lalala... Men var det verkligen så? Vi bara.. Umgicks? Som ett par. Men inget mer. Vi såg ut som ett par. Men var det inte. Vad kallar man det? Det var så svårt att besvara folkets frågor när jag inte ens själv visste. Jag borde ju veta om någon? Eller vi. Det värsta var inte att inte veta vart vi stod. Eller jo på sätt och vis var det de. Men sanningen kom sakta med säkert fram tillslut. Otrohet. Jag var inte ensam om att vara med honom. Saker och ting skedde bakom min rygg. Jag stod och log som om ingenting var fel, men det var då jag ingenting visste. Utan han visste, alla andra visste. Alltihop kändes som ett spel. Och jag kände mig så otroligt lurad. Eller utnyttjad, jag var liksom hon som var "bra att ha"

 

Jag kände mig så otroligt äcklad, dum, sårad och arg. Äcklad över det han gjort. Dum för att jag var dum nog att inte se. Sårad över att det finns sådana människor. Arg över både mig själv, honom och allt runtomkring. 
Tillslut hade allting gått för långt. Även om jag bara ville förlåta och börja om så stod jag emot. 
Och det var nog det bästa jag kunde göra. Jag tänkte inte ge mig den här gången och ännu en gång låtsas att det är okej. För detta var verkligen inte okej någonstans. Jag fick gång på gång reda på det ena och det andra som han hade gjort utan att jag såg på.

 

Och ni vet den där irriterande känslan då en människa bara nekar någonting och man bara vet att det ÄR sant. Man själv får skulden och blir konstaterad som en idiot. Jag hade iallafall fått säga mitt, och tiden gick. 
Jag kände mig lättad. Och under tiden kände jag mig mer gladare. Jag umgicks med människor som fick mig att må bra och verkligen skratta, jag träffade nytt folk och även dom fick mig att verkligen må så himla bra.
Men ändå kände jag att jag var så otroligt trött på allt som har med killar att göra. Killars betéende mot en tjej.
Kanske var vi båda osäkra och allt gick snett, på ett fel sätt bara..

 

Och, mitt i det. En natt på min balkong tillsammans med tre vänner, så mötte jag världens mest fantastiska människa. En sådan som man bara tänkte "wow, här har vi en som verkligen är rak och ärlig, en som verkligen menar det han säger" Som man varken behövde göra sig till för. Efter den natten kunde jag knappt sova. Jag låg och tänkte på allt klokt han hade berättat. Jag tänkte på hur himla mycket vi hann prata om på bara en natt, hur mycket vi tillsammans hann skratta, gråta, ha djupa disskusioner osv. Och jag minns speciellt en mening han sa som fick mig att bli så himla varm inombords, "Otrohet är det värsta som finns. Jag vill ha ett förhållande men då ska det vara seriöst" Jag kommer ihåg att jag och mina vänner satt och prata om att "tänk att få vara tillsammans med honom. Det borde vara en dröm" Han hade charmen, värmen, glädjen och allt det där och lite till. 

 

Det var där mitt liv fick en vändpunkt. Jag hade helt plötsligt lagt det som tidigare hänt bakom mig. 
Och jag umgicks mer och mer med honom. Inte själv klart. Med våra vänner. Som ett kompisgäng. 
Och jag tänkte "Det räcker med att bara få vara vid hans närhet så blir jag glad". 

 

Sen var det en lördag då vi var på fester åt varsitt håll. Vi pratade trots allt i telefon den kvällen. Ni vet den där lite smått jobbiga känslan när man går och är småkär i smyg och personen inte vet om det. Men det var den kvällen som verkligen satte fart på livet. Jag fick bekräftat en hel del saker som fick mitt hjärta att slå volter. Vi var bara rädda nog för att tro att vi inte tyckte samma. Vi båda hade så fel men ändå blev det så rätt.

Efter den gången började vi umgås regelbundet. Jag kommer ihåg första gången vi skulle vara själva och jag var så himla pirrig men samtidigt lycklig. Samt första kyssen. Men samtidigt kände jag mig så trygg i hans sällskap. Han är så lätt att prata med. Den 1a oktober blev vi ett officiellt par. Och sen dess har vi varit nästan varje dag. Nu har det redan gått ett halvår, 6 månader som har varit bland dem bästa dagarna i mitt liv. Jag vill inte vara utan honom. Jag är så förbaskat kär i honom.

Jag har nu insett, för första gången i mitt liv, och förhoppningsvis sista. Att kärlek vid första ögonkastet är bevisat. Det är något speciellt, något som jag aldrig riktigt känt förut, något som känns så rätt som det bara kan bli.
Han är, precis allt det där som jag vill ha. Han har charmen, omtänksamheten, värmen, positiviteten. Vi har samtidigt så himla kul ihop. Vi kan prata med varandra om allt, vi skrattar tillsammans, kommer alltid överens, och vi kan prata längre fram och inte bara i 'nuet' utan att det skrämmer. Han är det finaste och mest värdefullaste jag har. Något som jag håller hårt och är rädd om. 

För en gång skull, kanske första och sista, så delar jag med mig lite av mina tankar och något jag upplevt. 
Vet ännu inte om det är rätt eller fel. Men jag provar. Med detta vill jag säga att saker och ting kan ske när du minst anar det. Om något är rent förjävligt, våga förändra. För du vet aldrig vad som väntar sen. Klyshigt men, efter regn kommer solsken. Jag menar absolut inte att hänga ut någon, eller söka uppmärksamhet. Att verka framstå som en attention whore är ganska lätt i vårat lilla samhälle, där man nästan kan tro att folket lever på skvaller och rykten.